I de allra flesta fall så ges vi våra namn av våra föräldrar. Många gånger är det namn som de gillar kanske för ett minne, kanske för det känns rätt, kanske för att det känns som ett namn som ligger i tiden, kanske för de vill vara internationella, kanske för de vill vara unika. Ja orskaerna kan vara många och känslorna kring ett namn kan variera. Som jag skrev häromdagen då så heter jag Diana Ingrid Manisha. Ingrid kommer efter min mormor, Manisha fick jag på mitt barnhem och är mitt indiska namn, och så har vi Diana. Namnet mina föräldrar valt. Ett namn som jag inte förlikat mig med men efter att ha tagit bort ett efternamn tidigare i livet så vet jag det inte alltid är så lätt att byta namn.
Men så för ett par veckor sedan gjorde jag något jag tänkt göra länge, nämligen lagt till ett namn som betyder mycket för mig. Jag byter inte, men lägger till något.
Namnet kommer från morfar, som bär ett det som ett av sina namn liksom hans pappa. Det blir en fin koppling till grenen av familjen som betyder så mycket. Som format mig så mycket. Så nu väntar jag på ett ok från skatteverket.
Läste i morse just vad Sandra skrivit om namn. Tänkvärt. Och ja för mig är detta med namnet en ny start, en chans att blomma ut, vara den jag är. Inte bara den jag varit i så många år som inte var jag.
Hur tänker ni kring namn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar