När man påminns om livet

Mina skolår i staden där jag växte upp var  verkligen av en blandad kompott. De första sex åren var fantastiska på sitt sätt. Jag trivdes helt okej. Även om jag alltid drömde om dagen när jag fick lämna stan och se världen. Men nu i efterhand så var det rätt tryggt och idylliskt jag kan förstå mamma som ville att vi skulle få det här med oss. 

Men sen hände något till sjuan. Jag kom i fel sällskap. Ett gäng tjejer som inte alls egentligen skulle hänga med varandra men blev på något vis de som blev över. I alla fall var känslan där. Ett gäng mitt i ett utanförskap. Och jag passade verkligen inte in där. Men att vara ensam ville man inte. Nu i efterhand hade det varit ett bättre val. Till gymnasiet valde jag inte heller att ta tag  i saken. Jag ville bara bort, räknade ner. Blev i vissa fall ett offer för jag svek mig själv och hamnade med människor som utnyttjade skolans tvång in i gemenskap. 

Men under högstadier så fanns det tjejgäng till där de flesta hängt ihop sen tidigare. De var snälla och goa tjejer men vi hängde bara inte ihop. Jag har inget minne att jag ens ville hänga med dem utan tog min offer roll och längtade bort. Men flera av dem i tjejgänget har jag i alla fall som fb vänner. Och så för ett tag sedan skrev Linda. Hon skrev att hon fått bröstcancer. Orden värker i mig. Och nu bloggar hon om sin kamp. Fastän vi knappt känner varandra så tänker jag på henne, önskar att jag kunde trolla bort skiten. Bara göra henne frisk! 

Här kan ni läsa om hennes resa:

http://lindajanssons.com

Gör mig, oss alla tjänst. Krama lite extra på era nära o kära. Livet är så skört! 

❤️